Vår egen resa att försöka få barn

Vår egen resa att försöka få barn

Min fru och jag träffade varandra på universitet och efter 10 underbara år tillsammans var det dags att gifta oss, och det gjorde vi med en vacker ceremoni under stjärnorna och vi hade med oss vår familj och våra vänner. Hon bodde fortfarande i Berlin och jobbade i Berlin just då men flyttade sen tillbaka till Amsterdam så att vi skulle kunna vara tillsammans och det var då vår resa för att få barn och bli en familj tog sin start.

Bröllopsresan

För oss handlade smekmånaden fortfarande om bara oss. Vi njöt av varandra och hade inga tankar på barn just då. Efter min frus flytt tillbaka till Amsterdam skulle hon börja på ett nytt jobb och på något sätt verkade våra kärriärer fortfarande vara viktigast för oss båda. Men efter ett tag bestämde vi för oss för att sluta med p-piller bara för att vara förberedda och få allt ut ur systemet.

En nervös första tid

Det var ungefär 6 månader efter vårt bröllop som vi tog beslutet att ”försöka”, eller rättare sagt ”sluta att inte försöka få barn”. Det var en enorm känsla när man helt plötsligt provar något nytt, det blir som din första dag på universitet eller när du har din andra dejt med någon tjej du verkligen gillar och bryr dig om.
Ingen av vår nära vänner visste då att vi skulle börja försöka få barn men å andra sidan hade vi vart tillsammans i 12 år det det borde inte ha förvånat någon i vår närhet 🙂 De första gångerna hände ingenting men det var helt ok och vi tänkte inte negativt, det var ju bara att försöka nästa månad igen.

Frustrationen

Efter 3 månaders försök att bli gravida började frustrationen komma smygandes, iallafall för mig. Vi tog båda kosttillskott och etc. och pga min frus oregelbundna mens provade vi ägglossningstester för att hitta de ”bästa” dagarna på månaden.

Nedslagna

Desto längre tid det gick, desto hårdare var de negativa resultaten. Vi började ge upp vår dröm att få barn. Vi ändrade lite vanor som inte är så dramatiska; alkoholintag, vi åt mest nyttigt, vi sov ordentligt och tog mycket vitaminer. Jag undvek bastun och lämnade cykeln hemma då det tydligen skall öka chanserna för graviditet och jag tackade nej till att gå ut och ta ett glas med mina kompisar.

Specialisterna

Efter ca 12 månader blev vi rekommenderade till en specialist som i vanliga fall rekommenderas efter 18 månader. Det var nog pga min frus oregelbundna mens och det var nu jag verkligen kände att det blev jobbigt för henne. Från start var det massor med blodprover för att fastställa hormonnivåer och även för att se om allt stod ”rätt till” i hennes kropp. Sen kom beskedet PCOS, polycystiskt ovariesyndrom. Så vad gör man, man börjar Googla….
PCOS (polycystiskt ovariesyndrom) innebär att det finns ägg utvecklade i kvinnan men som pga en hormonbalans inte mognar tillräcklig för att utlösa ägglossning. Kostigt nog tyckte inte min fru att detta var en jättestor grej… men det förändrar heller inte situationen till något bättre. Min fru började en Clomiphene behandling, som innebär att ett hormonerpiller intas åtta dagar i streck, för att uppmuntra äggen att mogna. Sedan intas ett piller ett par dagar till för att få ägget att frilösas från äggstockarna. Efter det så rusar man till gynekologen innan jobbet för att se hur många ägg som faktiskt har mognat. Hälften av gångerna har man för många ägg som kan resultera i tvillingar (som tydligen inte rekommenderas), vilket man börjar strunta i efter halvår, men om man har tur, finns ett ägg och doktorn ordinerar sex typ samma eftermiddag. Från och med nu skulle min fru fortsätta så här månad för månad och och varje månad när inget hände blev vi besvikna och det blev bara jobbigare och jobbigre. Detta tog oss 18 månader. Efter alla dessa månader blev vi hänvisade till en fertilitetsklinik. Då blev vi rekommenderade en behandling som heter IUI (Intra Uterine Insemination). En snabb sammanfattning är att min fru då skulle injicera hormoner istället för att ta tabletter. Egentligen samma procedur som tidigare, inta hormoner ett par dagar och sen innan jobbet komma in för att se hur många ägg som mognat på samma sätt som tidigare. Skillnaden var att jag skulle vara på kliniken på morgonen och ”donera” mina spermier som sen injiceras direkt in i livmodern på min fru. Nu var liksom romantiken borta och vi gjorde allt för att bli föräldrar till ett barn. För att vara ärlig så har vi killar det relativt enkelt genom det här. Det är definitivt inte lätt som en plätt, men det är mycket mindre intensivt för oss. Jag och min fru hade det lättare än andra par då min fru slapp biverkningar från hormonerna (och vi blev välsignade med ett lyckligt slut). Men när jag tänker tillbaka på den här tiden så minns jag alla känslor och frustration och även när allt kändes hopplöst.

Avundsjuka på andras graviditeter

En jobbig period för mig var när jag började känna avundjuka för andras graviditeter. I början tänkte jag kul för dem men sen blev det mer, varför inte vi? Jag kommer ihåg när min bror berättade att de väntade sitt andra barn och det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle berätta detta för min fru.

Acceptans och kommunikation

För mig hjälpte det verkligen att prata om våra problem. Jag vet att det i början var en diskussion vi hade då det är en så privat sak man genomgår men när vi väl berättade för andra om vårt problem så blev det en sak att dela och förstå med varandra. Jag hoppas att fler där ute kommer att göra samma även om ni är anonyma.

Vårt lilla mirakel

Innan vi startade vår första IUI behandling ville läkaren att vi skulle ta det lugnt och inte aktivt försöka att bli gravida i ett par månader. De ville läsa av hormonnivåerna för att kunna skräddarsy behandlingen till oss. Då bokade vi en vecka i Schweiz i februari för att ha semester och bara koppla av och ta igen oss lite.
Någon gång i mars skulle min fru ut med några kollegor och för att vara säker på att kunna dricka alkohol tänkte hon att varför inte ta ett test, vi hade så många tester kvar hemma. Jag kommer så väl ihåg att jag står i köket och hör henne ropa högt: ”Rob????”. Då tänkte jag att ”Oj, vad har jag gjort nu?”. Glömt toalettringen uppe? Glömt spola? Men sen kom hon ner för trappan med stora ögon och ett test i handen. Graviditetstestet visade positivt. Vi var så exalterade och så otroligt glada… men även lite sårade efter så lång tid med att försöka få barn. Vi kunde inte riktigt acceptera resultatet och hitta ett sätt att fira den goda nyheten. Men självklart var vi ju glada och tacksamma efter denna långa tid. Den 26 november 2017 föddes vårt mirakel Filip. Hur lång denna resa än har vart så var det verkligen värt det!!!

FERTI·LILY

Ni förstår säkert att det här lilla miraklet är det viktigaste i vårt liv. Efter att han föddes tog jag ledigt en längre tid för att kunna hjälpa till hemma men även för att lära känna honom, Filip, min son, ordentligt. Jag reflekterade över vår gravid-resa, mitt/vårt liv och mina ambitioner och det var då jag bestämde mig för att göra något för att hjälpa andra i samma situation som vi har var i. Jag tror att ni alla har förstått mitt budskap, tro på att detta kommer att gå vägen. Stanna till ibland och åk iväg bara ni två för att hämta andan och kraften till att fortsätta. Vi kommer att finnas här för er och hjälpa till så gott vi kan och jag hoppas verkligen att FERTI·LILY skall göra er resa lite enklare.

Vår egen resa att försöka få barn
Gå till toppen